måndag 26 december 2016

Blinken-Skutten-Kring del 1

Det viktigaste minns man. Namn.  

Jag minns han som kallades Blinken-Skutten-Kring. Han bodde väster om tjärn nära byns sågverk. Där arbetade han många år. Ett tag jobbade han också i storstaden på en persiennfabrik. Det var inte lika roligt.
Han hälsade på alla människor i byn. Han tyckte om att prata med dom om naturen. Djuren tyckte han särskilt mycket om.

Jag minns att han cyklade förbi mig en dag. Vi drack kaffe och åt spröda och söta kakor. Sen hände något förfärligt. Hans ansikte förändrades. Ögonen började blinka okontrollerat. Han kunde inte längre prata.
Vi skickade honom till lasarettet. Då blev han bättre. Efter ett år kunde han uttrycka sig med gester och små tjut. Men han blinkade hela tiden med ögonen. Han hade svårt att gå. När han skulle gå till arbetet fick han skutta hela vägen.
Han fick därför namnet Blinken-Skutten-Kring.  På sågverket kunde han inte längre arbeta. Man var rädd att han skulle hoppa in i vedslipen.

Jag minns att han ändå fortsatte att vara glad. Om vintrarna hoppade han fram på isen på tjärnen så att den knakade. Då tjöt han av glädje.
Djuren i skogen blev hans närmaste vänner. Han såg ut som en stor hare när han hoppade runt.

Jag minns att han fortsatte att hälsa på alla i byn. När han var på bra humör svängde han in på gården med sin cykel i full fart.
 Ibland hade han med sig persienner som han tagit med sig från fabriken i staden. De var mycket vackra. Ingen förstod hur han kunde ha så många. Han gav alltid bort dom utan att ta betalt.
Han verkade alltid vara så tacksam. Ingen såg honom ledsen och alla tyckte mycket om honom.

Jag minns när han dog. Det var grannpojken som hört ett tjutande från tjärnen. Det var på julen och det var mörkt och mycket snö. Vi gick ner tillsammans. Genom mörkret såg vi en spricka i isen. I vattnet flöt en man.
Vi fick upp honom ur det kalla isvattnet. Blinken-Skutten-Kring hade slutat andas men hans ögon var öppna och blinkade finurligt åt oss.

fredag 9 december 2016

En vedklabbe

Ett tag jobbade han med att köra lastbil. Ved skulle köras långt ner i landet och det blev många ensamma timmar bakom ratten. På den tiden brukade man spara på bränsle så Pelle hade en kamin på lastbilen som han fick elda i medan han körde vilket bildade gengas. På vintrarna var det kallt i motorn och Pelle fick hålla igång elden hela resan ner. När han väl var framme i storstan och skulle lämna av sin last fanns bara en liten vedklabbe kvar på lastbilens flak. Alla andra hade han eldat upp. Pelle lämnade sin lilla last och åkte hela den långa vägen hem igen. På vägen hem kom han på idén att han kunde bo i lastbilen hela året om. Vedbilen skulle bli bastubilen och folk skulle få följa med honom på vägarna och kunde ta ett dopp i sjön så fort de blev för svettiga. Pelle blev genast lite varmare av tanken på allt trevligt folk som skulle följa med honom på vägarna.

onsdag 7 december 2016

En näsa att lita på

Pelle tyckte om att känna på gamla saker. 100 år gamla portmonnäer och böcker vars sidor var hälften damm. Han gillade även lukten. En serie av frimärken från 1800-talet med gamle kung Oscar den II var favoriten. Blixtrar den ene så åskar den andre, brukade han säga. Sen tog han en stor sniff och blev liggande på soffan halva dagen. Vissa tyckte han inte levde i nuet, men själv tyckte han att nuet var just dessa små stunder av glädje när han fick känna på böckerna på biblioteket eller stryka näsan över en gammal förordning från Medicinalstyrelsen. Därför höll han till mest vid kyrkan. Kyrkan i byn var en av de äldsta byggnaderna där man hade haft fester, begravningar och informationsträffar. Den låg precis intill den stora vägen men en bit bort från det nyöppnade livsmedelsbutiken. På så sätt hade den översikt över hela bygden samtidigt som den kunde fungera som en avskild plats. Det passade Pelle där han låg under ett gammalt skrivbord och luktade på tiden som passerade.

tisdag 6 december 2016

Gröna Gunhild

Gunhild var grön om fingrarna och ibland i ansiktet. Hon hade många växter. Hela rum fyllda med pelargoner och gråkasse, som var en växt som hon själv hade namngett och såg ut ungefär som en gråbrun papperskasse. När växterna dog blev hon ledsen. Då brukade hon lägga den svarta jorden och de gröna bladen i ett kinesiskt skrin som hon köpt på Postorder.  Då skulle energin överföras från växten till en ny planta som kunde gro. Hon brukade trösta sig med denna vetskap. Om växten blev tio månader skulle den bli nio månader i nästa liv. Småplantor som bara dött efter någon dag hade troligen upplevt många liv. Gunhild förde därför tabeller där hon antecknade livslängden på samtliga växter som hon haft under 30 år. Den som hade hållit bäst var gråkassen som skulle fylla 25 år på torsdag.

måndag 5 december 2016

Schack-Mats på julauktion

























Schack-Mats cyklar hem efter en kväll på julauktionen. Plogbilen har kavlat ut snön till en smal isbana. Inget vidare cykelföre, Bättre sparkföre. Han håller jämn fart mellan plogpinnarna. Undviker att klaga trots att kylan sticker i näsborrarna. 
Undviker att bromsa för att slippa halka. Två mil kvar hem.
Runt handleden har han hängt den kvast han ropat in och på pakethållaren ligger 6 stycken grödhoppor och glöder i månljuset. 
Han är ingen rik man och lönen som blev kvar efter auktionen ligger i ett kuvert i jackfickan. Dagligen jobbar han på ett frörenseri som han cyklar till året om. Mats är blyg, pratar nästan aldrig, men tycker om att göra människor glada.
Ikväll, som alla andra år, har han ropat på nästan alla av de sötsaker som gått att ropa på. Ischoklad, saffranskakor, marsipan, karameller i strut. Och det han inte fick, fick någon annan betala dyrare för.
Det är dock inte mycket han har med sig när man cyklar hemåt. Allt godis har han gett bort till barnen på auktionen.

Mats borde frysa när han cyklar på sin militärcykel. Han har aldrig haft vantar, men kanske är det för att han tänker på hur glada alla barnen blivit han inte känner kylan i fingertopparna den här kvällen.




(Mats kallas Schack-Mats för att han brukar åka runt och spela schack med barnen i skolorna)

söndag 4 december 2016

Den tredje vägen

Gunhild tyckte om djur. Hon tyckte också om te. Särskilt ett starkt te med blåbär och hemliga kryddor. Efter att hon druckit det såg allt annorlunda ut. I stället för en tekanna stod det två extra tekannor vid sidan om den i mitten. Alla sa åt Gunhild att sluta se i syne men då blev hon arg och drack genast en hel kanna. Sen åkte hon till jobbet. Gunhild var brevbärare och åkte fram och tillbaka på motorvägen med sin bil. Plötsligt fastnade katter och hundar på däcket. Rävar flög mot vindrutan och grävlingar blev liggande vid vägkanten. Men Gunhild märkte inget. Allt hon såg var ljus och flimmer vid sidan av tre vägar. Genom att ta sikte på den i mitten lyckades hon dela ut alla sina brev och ta sig hem igen.

fredag 2 december 2016

En traktor i jordgubbslandet

Flitiga Gunhild och hennes man älskade traktorer. Stora traktorer och små traktorer. En morgon stod en dirigent utanför deras hus. - Säg den där traktorn ni har, går den att spela på? frågade dirigenten. Gunhild blev misstänksam. - Vadå för traktor? Den i jordgubbslandet har inte kunnat köra på flera år. Dirigenten blev glad. - Ja, men inte ska den köra någonstans. Vi kan ha konserten här!
Och så bjöd dirigenten in tusen tyskar och tjugo grannar och sen dirigerade han traktorn i en konsert man minns än i dag. Gunhild fick sitta och slå på och slå av traktorns motor som brummade högt. Hon njöt av varje sekund.

torsdag 1 december 2016

Blink och Skutt-Pelle

Han hette Blink och Skutten - Pelle. Eller var det Blink och Skutt - Pelle? För längesen hade han hetat något annat. Sen kom sjukdomen. Han mindes hur halva sidan av hans kropp plötsligt slutade fungera. Det kändes som en blixt som gick rakt genom kroppen. Efteråt hade han börjat skutta och blinka. De sa att det var en följd av sjukdomen. Hans vänner brydde sig inte om att han skuttade så mycket. De tyckte att han nu verkade lite gladare.