Blinken-Skutten-Kring del 1

Det viktigaste minns man. Namn.  

Jag minns han som kallades Blinken-Skutten-Kring. Han bodde väster om tjärn nära byns sågverk. Där arbetade han många år. Ett tag jobbade han också i storstaden på en persiennfabrik. Det var inte lika roligt.

Han hälsade på alla människor i byn. Han tyckte om att prata med dom om naturen. Djuren tyckte han särskilt mycket om.

Jag minns att han cyklade förbi mig en dag. Vi drack kaffe och åt spröda och söta kakor. Sen hände något förfärligt. Hans ansikte förändrades. Ögonen började blinka okontrollerat. Han kunde inte längre prata.

Vi skickade honom till lasarettet. Då blev han bättre. Efter ett år kunde han uttrycka sig med gester och små tjut. Men han blinkade hela tiden med ögonen. Han hade svårt att gå. När han skulle gå till arbetet fick han skutta hela vägen.

Han fick därför namnet Blinken-Skutten-Kring.  På sågverket kunde han inte längre arbeta. Man var rädd att han skulle hoppa in i vedslipen.

Jag minns att han ändå fortsatte att vara glad. Om vintrarna hoppade han fram på isen på tjärnen så att den knakade. Då tjöt han av glädje.

Djuren i skogen blev hans närmaste vänner. Han såg ut som en stor hare när han hoppade runt.

Jag minns att han fortsatte att hälsa på alla i byn. När han var på bra humör svängde han in på gården med sin cykel i full fart.

 Ibland hade han med sig persienner som han tagit med sig från fabriken i staden. De var mycket vackra. Ingen förstod hur han kunde ha så många. Han gav alltid bort dom utan att ta betalt.

Han verkade alltid vara så tacksam. Ingen såg honom ledsen och alla tyckte mycket om honom.

Jag minns när han dog. Det var grannpojken som hört ett tjutande från tjärnen. Det var på julen och det var mörkt och mycket snö. Vi gick ner tillsammans. Genom mörkret såg vi en spricka i isen. I vattnet flöt en man.

Vi fick upp honom ur det kalla isvattnet. Blinken-Skutten-Kring hade slutat andas men hans ögon var öppna och blinkade finurligt åt oss.